VG

08 Feb-10 [17:48]

Betygsjakt

Jag har helt glömt skriva om hur det gick på kursen jag hoppade på före jul. För att komma upp i heltidsstudier. Kursen hette ”Berättandets betydelse” och ibland önskar jag att jag engagerat mig mer i läsningen. Vi fick sammanlagt fem uppgifter, moduler, och till varje uppgift skulle vi läsa hela eller delar av avhandlingar eller böcker. Jag erkänner villigt att jag endast läste böckerna för att hitta svaren till uppgifterna. Jag irriterade mig över att jag behövde sätta mig in i texten ibland för att förstå och leverera ett begripligt svar.

Många av ämnena var riktigt intressanta. Det handlade om livsberättelser, boteberättelser, storytelling och folklore. Jag slarvade igenom dem alla. Storytelling var däremot mer intressant eftersom det slog an ämnet marknadsföring, som jag ju jobbat en hel del med. Där hittade jag paralleller till andra saker jag lärt mig.

Jag hade tagit fasta på mitt nya motto, att bra duger gott, och jag lämnade in alla uppgifterna i tid. Även om det var i senaste laget. På inget sätt lämnade jag in perfekta lösningar och det kändes lite tungt. Det kliade i fingrarna att ge mer. Samtidigt var jag dödligt less och det dränerade min energi. Döm om min förvåning då jag fick mail av läraren att jag fått VG på kursen! (Man kunde inte få MVG.) Jag hade fått G på två uppgifter och VG på de resterande tre. Alltså lyckades jag med knapp marginal vända pendeln på plus.

Vem hade kunnat tro att bra skulle kunna leda till VG? Tur att jag inte tog i mer ;)

Fragment

08 Feb-10 [17:30]

Idag hade jag tänkt komma mig ut på en promenad medan det var ljust. Jag hade bestämt att jag skulle hoppa i duschen direkt efter frukost, men då började tankarna snurra kring uppgifterna till Umeåkursen. Vi ska skriva en dikt och en vanlig text + börja på två essäer. Till essäerna har jag letat litteratur. Jag måste ju börja läsa böckerna som essäerna ska bygga på!
Uppsökte bibblan för någon vecka sedan och kom hem med två böcker. Tyvärr känner jag inte för någon av dem, men kom på en bok som jag faktiskt äger. Typiskt nog leker den kurragömma med mig. Vad är detta??? Skulle inte förvåna mig att den strök med i någon utrensning. MAN SKA ALDRIG SLÄNGA SAKER!! Jag slänger alltid något precis innan jag behöver det.

Vid datorn började jag titta på skrivuppgiften. I instruktionen stod:
Vid lektionen delade jag ut ett papper med 6 textfragment. Av dessa ska minst tre väljas och fogas samman till en meningsfull helhet och fullständig berättelse.

Så hur får man då citat som dessa att hänga ihop?

Fragment 2:
Dagens första händelse: en blomma sade mig sitt namn på stigen som redan började fyllas av friska, bleka färger.
Vattenfallet kammade sitt hår genom granarna och narrade mig i skratt, men vid den skimrande bergstoppen fick jag plötsligt se gudinnan.

Fragment 3:
Till salu: kroppar, ovärderligt vackra, utan ras, utanför alla sammanhang med världen, utan kön, utan härstamning. Skatterna sprutar fram vid varje utbud. Realisation av okontrollerade diamanter!

Det är roligt när man skriver och karaktären man lite trevande beskriver plötsligt får liv. Kanske inte fullständigt liv, men det rycker liksom i armar och ben :) Min berättelse hänger ihop lite löst, men den blir skönt absurd. Slutet är inte givet ännu. Vet inte om jag ska sluta i tydlighet eller total dimma. Lär få kritik för båda hur som helst. Hihihi…

Insikterna duggar tätt

07 Feb-10 [21:04]

När jag grunnade på allt jag skrivit och de insikter jag ändå fått av helgens upplevelser så kom jag på följande:

Det är svårare att måla med ljusa färger på en mörk bakgrund. Färgerna kommer inte riktigt till sin rätt. Om man däremot målar färger på en vit bakgrund framträder de bättre. Till och med den svarta färgen.

På något vis summerar det min inställning. Fråga mig igen tidigt imorgon, när Spira väckt mig för 511 gången, hur ljust jag ser på tillvaron :)

Tänk vad en god natts sömn kan göra

07 Feb-10 [14:54]

Vaknade av att sovrummet badade i ljus och solsken. Då uppfattar jag plötsligt vad jag drömt. Att jag träffade min gamla regissör från MOD-tiden. Han som jag beundrade så mycket och såg upp till. Under en tid som verkligen var fantastiskt spännande. 

I drömmen står jag vid ett fönster och solen bländar mig. Det är så ljust att jag inte kan hålla ögonen öppna. Samtidigt försöker jag betala tillbaka pengar som jag är skyldig honom. Jag fumlar med plånboken, som jag ser hur klart som helt. Det är min nuvarande från 10-gruppen. Jag väljer ut en sedel att ge honom, men det är en tjuga och inte en hundring. Fumlar en stund till och blir generad av att stå så nära och samtidigt inte kunna se honom. När jag hittar sedeln och ger honom den böjer han sig ner för att ge mig en kram till tack. Ljuset är obarmhärtigt och jag ser inte honom närma sig. Kramen blir en underlig omfamning och jag tror jag råkar kyssa honom på kinden. Känslorna i drömmen är en blandning av beundran, upprymdhet, glädje och blyghet. Möjligen en viss förälskelse från min sida. Som man kan känna för någon man beundrar mycket och är spänd över att få vara nära. Någon man vill bli sedd av.

Jag vet inte vad drömmen exakt betyder, men jag tar fasta på känslorna. Så känner jag för livet och för naturen. Igår gick jag en kort promenad innan lunch. Solen, snön, träden var så vackra. Det är den känslan jag vill fånga i mitt skrivande. Vägen dit kan gå genom Dödsskuggans dal, men det är inte nödvändigt. Det handlar också om att gå in i sitt hjärta och se vad som finns där. Att se ljuset! Välja ljuset. Mörkret finns alltid kvar. Om inte annat så som självklar kontrast.

Det är synd om människorna. Hur funkar då detta med kursen jag går? Jag vet inte. Vägen till ljuset är som sagt många. Men jag kan inte förändra den jag är och det faktum att jag saknar många av de andras erfarenheter. Det kompenserar jag med en överkänslighet och stark empati, vilket fick mig ur balans för att deras berättelser var så tunga. Det är en sak att ha igenkänningsfaktorn, för då vet man ju hur man kan stärkas av det upplevda. Jag förfärades så till den milda grad av varje historia att jag till slut var full av tårar för allt de upplevt. Jag hann aldrig tömma mig själv, hittat fotfästet, innan nästa text skulle analyseras. Jag blev överväldigad och kom ur balans.

När jag nu återfunnit den inser jag att metaforen att min text var som en barnteckning var ganska bra. En barnteckning kan ju många bli glada över, men de ser kanske inte vad den föreställer. Teckningen sätts upp på kylskåpsdörren som prydnad. Ett barn kan bli frustrerat när man inte ser vad bilden föreställer. Barnet har ju ett budskap. Så kände jag. De såg ju inte vad min text föreställde. Mina texter behandlar upplevelser som jag inte kan förklara, men vill belysa för att kanske förstå mer. Jag tror ingen annan i gruppen kände igen sig helt enkelt. De vet inte vad jag pratar om. De läste texten på fel sätt och jag hade tydligen inte lyckats förmedla mitt riktiga budskap.

Ska jag då sluta berätta? Eller anpassa innehållet till något de kan förstå? Samtidigt är det något jag alltid fasat för, att inte bli förstådd. Inte bli sedd. Det triggade rädslan igen. Att då tro att man måste öppna sig mer kändes rent fasansfullt otäckt.

Mitt mål blir nu att visserligen öppna mig mer, men för ljuset och den där känslan jag har i hjärtat. Det som bara måste ut. Ren och skär livsglädje och kärlek. Det är den jag vill uttrycka mer och inte svärtan. Svärtan finns där ändå och damerna gör ju sitt till att lägga fokus på den. Grejen är att så fort jag sätter mig och ska skriva morgonsidorna. Det är en kreativ uppgift jag testar just nu från boken ”Öka din kreativitet” av Julia Cameron. Meningen är att man, utan att tänka, ska ösa ur sig allt negativt innan man börjar dagen så att man kan släppa det och flyta på bättre på jobbet osv. Mina texter däremot startar trögt i det negativa, men innan jag skrivit klart märker jag att det flödar bättre. Inser att jag sysslat med peptalk av mig själv. Det slutar alltid i positiva budskap. Och då går det lätt att skriva!

Jag vet inte, men det känns intuitivt som att det positiva är min uppgift. Det negativa får andra ta hand om.

Neurotisk? Moi?

06 Feb-10 [17:13]

När jag läser mina två senaste inlägg slås jag av hur jävla neurotisk jag är! Hahaha! Hela tiden funderar på hur jag ska vara. Plötsligt måste jag vara som alla 50-plussare som levt ett helt liv längre än jag. Aldrig tänker jag att det kanske kan vara okej att vara mig själv och skriva vad skit jag än förmår. Tydligen har jag redan glömt mitt fina motto och låtet perfekt komma ivägen för bra. Jag fick panik när läraren föreslog att jag skulle släppa loss och utforska kaos. Hur fan gör man det medvetet? Antingen gör man det eller så inte. Kommer det naturligt så kommer det. Det är tydligt att det inte gjort den hittills. Hepp! Ridå.

Nästa steg?

06 Feb-10 [16:48]

Kursträffen är över för denna gång. Jag är omskakad och rörd, för att citera James Bond. Vet egentligen inte varför jag ruskats om. En ledtråd är att jag inte riktigt förstått kursen verkliga syfte. Inte på allvar. Och nu känner jag att jag står inför ett val. Så här står det i prospektet:

Kursens syfte är att ge deltagarna möjlighet att skriva om erfarenheter i sitt eget liv och därigenom få tillgång till skrivprocessens dokumenterat utvecklande och läkande krafter.

Jag är troligen korkad, men jag uppfattade inte detta som att man behövde skriva djuplodande texter, gräva i sitt inre och reda ut kriser. Sanningen är att jag tog fasta på ordet skriv och inget annat. Vid första mötet talades det om att några ville reda ut saker i sina liv, andra hade som mål att helt enkelt lära sig skriva. Alla de sistnämnda hamnade troligen i den andra gruppen :P

Så vad är problemet? Jo, att jag blir skitskraj över tanken att behöva fläka ut mig själv på ett främmande sätt. Den typen av jobbigheter har jag aldrig skrivit ner på papper. Jag analyserar för det mesta i huvudet. På egen hand. På gott och ont. Tankarna brukar röra sig runt i olika banor tills jag hittar en vinkel som slår an något i maggropen. Då vet jag att jag är en lösning på spåren. En lösning så tillvida att jag kan förstå ett problem eller varför jag reagerar på ett visst sätt. Det brukar funka bra. Numera kan ju bloggen ta över vissa delar av detta, men egentligen funkar det sämre. Det är en snabb väg att få ur sig det värsta, men kan grumla processen.

Rör det sig om dödsfall måste man förstås gå en annan väg. Den senaste förlusten för mig, då Madonna dog, den kunde jag bara genomlida. Gråta så mycket jag orkade och behövde. Trots att det kan göra ont fortfarande känner jag inget behov av att skriva om det. Sorgen har sin väg och man måste igenom de olika stadierna. Till och med jag vet det.

Sen har jag inte riktigt samma jobbigheter i mitt liv som mina kurskamraterna. Just nu lämnar de flesta upplevelser mig ifred och jag vill inte väcka dem till liv om de inte vaknar på egen hand. Mitt val står alltså vid, ska jag gå klart kursen eller ska jag hoppa av? För tillfället känner jag mig vilsen och osäker. En nyckel till det är att jag trots min ”överempati” saknar många erfarenheter. Det blir svårt att kunna identifiera sig med gruppen. Dessa damer har tagit hand om barn, föräldrar, skilsmässor, bonusbarn, dödsfall, sjukdom, drog- och alkoholproblem för att inte tala om depressioner och ensamhet. Hjälp! Jag vill aldrig fylla 50 eller mer!

Nä, vad gör jag där egentligen?

Måste man måla i svart?

05 Feb-10 [19:20]

Pust! Jag har haft en jättetuff dag på kursen. Vi har gått igenom alla åtta texterna på samma dag och det var inga dans-på-rosor-texter. Nä, det var kriser, ångest och ond bråd död. Okej, jag överdriver lite grand. Men det var oerhört tungt att prata om och gå igenom allt detta. Speciellt som jag är en så känslig själ. Jag känner ju deras smärta nästan som min. Om jag tillåter det.

Min text däremot behandlade hur jag och Mr D träffades och allt som ledde fram till det mötet. En riktig solskenshistoria i jämförelse. Eftersom jag var ensam om att beskriva en positiv upplevelse, så slutade det med att jag kände mig så fel. Utan att kunna låta bli det tyckte jag att min text viftades undan som en söt bagatell, en prinsesstårta. Jag började skämmas över att jag inte gått igenom någon smärtsam skilsmässa, haft sjuka barn eller förlorat en nära anhörig, att ensam varit tvungen att bära bördan och sköta allt. Jag kände skuld över att mitt liv inte varit lika svart – ännu!

På något vis blev jag rädd för det som komma skall. Är det min lott att vänta dessa hemskheter i min framtid? Att mamma och svärmor inte kommer leva för alltid är jag medveten om. Det blir jobbigt att hantera deras dödsfall när de kommer. Och vem vet vad som händer mig och Mr D med tiden? Men framför allt borde jag verkligen gå den här kursen? Jag som tagit fasta på skriva och inte hälsa i kursnamnet…

Givetvis har jag egna trauman i mitt liv. Ingen går igenom livet utan att såras eller utsättas för ödets nycker. Jag är bara inte i den fasen att jag vill gräva upp skiten. Jag går istället på skattjakt – för att gräva upp diamanterna. Jag vill hitta det som är bra med mig och mitt liv. Jag vill fokusera på det glada, roliga, positiva. Dels för att jag inte befinner mig i ett förlamande trauma just nu, men också för att det är tid för mig att bli hel. Genom fokus på det goda.

Håll ansiktet i solen så ser du inte skuggorna
- Helen Keller

Jag känner mig så ung och oerfaren. Som att jag inte har något att komma med. För vad kan jag säga till dessa kvinnor som kan ge dem någonting? Vad kan jag tillföra? Mina glada barnteckningar kontra deras köttiga Sture Meijeroljemålningar i svart och rött…