Vaknade av att sovrummet badade i ljus och solsken. Då uppfattar jag plötsligt vad jag drömt. Att jag träffade min gamla regissör från MOD-tiden. Han som jag beundrade så mycket och såg upp till. Under en tid som verkligen var fantastiskt spännande.
I drömmen står jag vid ett fönster och solen bländar mig. Det är så ljust att jag inte kan hålla ögonen öppna. Samtidigt försöker jag betala tillbaka pengar som jag är skyldig honom. Jag fumlar med plånboken, som jag ser hur klart som helt. Det är min nuvarande från 10-gruppen. Jag väljer ut en sedel att ge honom, men det är en tjuga och inte en hundring. Fumlar en stund till och blir generad av att stå så nära och samtidigt inte kunna se honom. När jag hittar sedeln och ger honom den böjer han sig ner för att ge mig en kram till tack. Ljuset är obarmhärtigt och jag ser inte honom närma sig. Kramen blir en underlig omfamning och jag tror jag råkar kyssa honom på kinden. Känslorna i drömmen är en blandning av beundran, upprymdhet, glädje och blyghet. Möjligen en viss förälskelse från min sida. Som man kan känna för någon man beundrar mycket och är spänd över att få vara nära. Någon man vill bli sedd av.
Jag vet inte vad drömmen exakt betyder, men jag tar fasta på känslorna. Så känner jag för livet och för naturen. Igår gick jag en kort promenad innan lunch. Solen, snön, träden var så vackra. Det är den känslan jag vill fånga i mitt skrivande. Vägen dit kan gå genom Dödsskuggans dal, men det är inte nödvändigt. Det handlar också om att gå in i sitt hjärta och se vad som finns där. Att se ljuset! Välja ljuset. Mörkret finns alltid kvar. Om inte annat så som självklar kontrast.
Det är synd om människorna. Hur funkar då detta med kursen jag går? Jag vet inte. Vägen till ljuset är som sagt många. Men jag kan inte förändra den jag är och det faktum att jag saknar många av de andras erfarenheter. Det kompenserar jag med en överkänslighet och stark empati, vilket fick mig ur balans för att deras berättelser var så tunga. Det är en sak att ha igenkänningsfaktorn, för då vet man ju hur man kan stärkas av det upplevda. Jag förfärades så till den milda grad av varje historia att jag till slut var full av tårar för allt de upplevt. Jag hann aldrig tömma mig själv, hittat fotfästet, innan nästa text skulle analyseras. Jag blev överväldigad och kom ur balans.
När jag nu återfunnit den inser jag att metaforen att min text var som en barnteckning var ganska bra. En barnteckning kan ju många bli glada över, men de ser kanske inte vad den föreställer. Teckningen sätts upp på kylskåpsdörren som prydnad. Ett barn kan bli frustrerat när man inte ser vad bilden föreställer. Barnet har ju ett budskap. Så kände jag. De såg ju inte vad min text föreställde. Mina texter behandlar upplevelser som jag inte kan förklara, men vill belysa för att kanske förstå mer. Jag tror ingen annan i gruppen kände igen sig helt enkelt. De vet inte vad jag pratar om. De läste texten på fel sätt och jag hade tydligen inte lyckats förmedla mitt riktiga budskap.
Ska jag då sluta berätta? Eller anpassa innehållet till något de kan förstå? Samtidigt är det något jag alltid fasat för, att inte bli förstådd. Inte bli sedd. Det triggade rädslan igen. Att då tro att man måste öppna sig mer kändes rent fasansfullt otäckt.
Mitt mål blir nu att visserligen öppna mig mer, men för ljuset och den där känslan jag har i hjärtat. Det som bara måste ut. Ren och skär livsglädje och kärlek. Det är den jag vill uttrycka mer och inte svärtan. Svärtan finns där ändå och damerna gör ju sitt till att lägga fokus på den. Grejen är att så fort jag sätter mig och ska skriva morgonsidorna. Det är en kreativ uppgift jag testar just nu från boken ”Öka din kreativitet” av Julia Cameron. Meningen är att man, utan att tänka, ska ösa ur sig allt negativt innan man börjar dagen så att man kan släppa det och flyta på bättre på jobbet osv. Mina texter däremot startar trögt i det negativa, men innan jag skrivit klart märker jag att det flödar bättre. Inser att jag sysslat med peptalk av mig själv. Det slutar alltid i positiva budskap. Och då går det lätt att skriva!
Jag vet inte, men det känns intuitivt som att det positiva är min uppgift. Det negativa får andra ta hand om.
Min berättelse hänger ihop lite löst, men den blir skönt absurd. Slutet är inte givet ännu. Vet inte om jag ska sluta i tydlighet eller total dimma. Lär få kritik för båda hur som helst. Hihihi…